alvalundvall

Jag vet att jag inte skrivit om sjukdommen på ett bra tag, så jag tänkte skriva ut om det.

Från första början. För att jag tror att ingen riktigt förstår hur det igentligen är.

Det har alltid varit med mig, men jag har alltid trott att det bara var helt normalt. Jag minns när vi gick i miniettan (6 års) när vi sprang runt och hade idrott. När läraren sa att vi skulle samlas i mitten att det tog imot i benen. Men man har ju alltid hört att när det gör ont så blir musklerna större och starkare. Eller vad jag fick höra då iaf.

Jag har alltid spelat fotboll. Fotbollen har varit då jag har varit som gladast, lyckligast. När jag fick springa och känna att jag blir trött. När adrealinet stiger till tusen i kroppen på mig. Det bästa jag vet.

Med åren så kom jag och mitt lag högre upp och allvaret kom mer och mer in i spelet. Större spelplan, mer spelare och tuffare lag. Men framför allt skulle ju det presteras mer och bättre.

På träningarna så hade vi stafetter som en helt vanlig fotbolls träning. Men så började både jag och mina tränare att märka att jag inte kunde prestera som alla andra i mitt lag. Det största skillnaden var att jag hade ont i mina ben under träningar. Så vi började ju med bandage, liniment, tillskott och allt som skulle bli bättre. Inget hjälpte. Detta var sommaren 2010. Det lättade lite, men det släppte inte. För varje träning så blev det onda lite mer. Efter att sesongen var slut så forsatte innomhus träningen.

Feburari 2011 så for vi till Vårdcentralen och tog prover och olika tester. En vecka senare fick vi en remiss till stan. Vi fick träffa en ST läkare och tog blodprover. Någon vecka efter det fick vi komma tbx.

Proverna visade dåliga muskelvärden.

Levervärdena var också dåliga, men dom har också med musklerna att göra. Då fick vi även prata med en läkare som bara höll på med muskler, Kristina. Det var då vi fick veta att vi skulle fara till Umeå och göra en såkallad muskelbiopsi. Men jag fick även veta det hårdaste som någonsin farit in igenom mina öron, ingen mer fotboll.

Det var då jag började inse att det är allvar. Det var nog det tuffaste med allt. Ingen mer träning som gör en så glad och inga matcher som ger lycka till livet. Men jag hade ett mål. Jag ska kunna spela en match utan att ha ont innan jag dör.

Muskelbiopsi är när man tar ut en bit ur muskeln och gör tester på den. För att få fram något. Jag fick komma till Umeå i början september. Det var en onsdag morgon när jag fick komma in på avdelningen och tog blodprover. Alla blodprover.. Haha, ska säga att jag blev väldigt less på dom! ;)

Men vid fyra tiden så fick jag prata med läkaren som Kristina sa var en bland dom bästa. Vi satt och pratade med honom i 45 minuter. Jag frågade om han visste något om vad det kunde vara. Han sa det att dom inte visste något mer än det att det var ovanligt.

På torsdagen klockan tio på morgonen så sövdes jag och dom gjorde muskelbiopsin. Jag fick fara hem vid tre med ett ben som gjode ont och var omplåstrat. Dom sa att det skulle ta upp till 6 månader innan jag skulle få svar.

Jag fortsatte rida som jag alltid gjort. Men det fortatte bli värre med benen med. Vid nyår så var jag i fjälls och åkte i backen med med snowboarden. Jag kundå åka tre åk. När jag tittade ner på mina ben så såg jag att mina ben stog och skakade. För ca tre veckor sedan så var jag och åkte igen. Då kunde jag åka 10 meter. Nu får jag ont bara att gå i trapporna på skolan.

För tre veckor sedan så ringde mamma till Kristina och sa att vi inte hade fått något svar ifrån umeå och berättade hur det var nu. Kristina sa att hon tyckte att det var konstigt att vi inte hade hört något. Hon trodde att muskel biten kunde vara i Göteborg. Mamma sa det att inga verktabletter hjälper heller. Så Kristina tyckte att jag skulle testa att ha smärtstillande i koppen hela tiden. Hon sa att hon skulle försöka få tag i läkaren i umeå med och att hon skulle ringa upp efter två veckor.

När två veckor hade gått så ringde hon och sa det att hon hade fått tag i läkaren i Umeå. Han hade sagt att dom inte hittade något. Detta var i fredags. Ska säga att det var värsta Fredagen i mitt liv. Värsta natten med. Usch.

Jag har sagt det att jag inte tror att dom kommer att hitta något men alla andra har sagt, "jo, det kommer dom. För annars så skulle dom aldrig gjort det. Det kommer årdna sig."

Just nu är jag endast rädd. Så rädd för att mina drömmar inte kommer slå in. Så rädd för hur det kommer sluta. Så rädd för att dö. Så rädd för hur det kommer se ut på papprena. Så rädd för att Det går inte att förklara. Jag tror inte någon kan riktigt förstå tankarna som går i mitt huvud. Tror man måste vara i samma eller varit i samma sitvation som jag är i för att förstå. Som sagt att inte få göra det jag älskar mest sårar mest.

Mitt mål. Att jag ska kunna spela en match utan att ha ont, vet jag nu att det inte kommer hända.

Följden med samtalet med Kristina blev att en annan läkare i umeå ska på ett möte med läkare ifrån andra platser i Sverige där han sak ta med sig min journal och prata om var som kommer hända här näst.

Det jag ville ha sagt med det här är att, jag önskar att jag vore frisk. Så allihopa ta vara på det. Sedan så har jag ett nytt mål. Jag ska ta varje dag i taget. Njuta av alla fina ögonblick i livet.